Annons
Annons

BLOGGAR

Annons

Falskt eller äkta?

För älskare av äldre konst har boken Falskt eller äkta? av museikvinnan extraorinaire Görel Cavalli-Björkman nyligen publicerats. Införskaffa den och läs, både för bilderna och bildningens skull.

Är man det minsta konsthistoriskt intresserad bör man läsa Görel Cavalli-Björkmans senaste verk Falskt eller äkta? som just givits ut på Bokförlaget Langenskiöld. De 208 sidorna är fullmatade med härligt stora färgbilder, och pennan förs efter ett helt liv i konstens och publikationernas tjänst av en erfaren hand. Genom hela boken går en röd tråd som återkopplar till det biografiska. Författarens egen privata historia inom museivärlden från 1970-talets början till idag ger en fin dokumentation av de stora rörelserna och förändringarna vid främst Nationalmuseum. Många chefer och överintendenter nämns och karaktärsdrag diskuteras för att ge liv åt berättelsen. Även författarens egen devis ”forskning föder utställning föder ny forskning” ges utrymme och diskuteras. För att hänga med i texten behöver man inte alls vara konstvetare, utan en av bokens fördelar är just lättgripligheten. Men är man speciellt road av Old Master Paintings så får man nog ut det där lilla extra som ligger och lurar mellan raderna.

Cavalli-Björkman guidar oss inte bara igenom konstnärskap, utan berättar även initierat om processerna som de senaste decennierna pågått för att erkänna verk av exempelvis Rembrandt som just äkta, och inte blott ett verk, om än mästerligt, av en studiohand. För en läsare som är regelbunden besökare på svenska museer kommer man vid flera tillfällen på sig själv med att tänka ”aha, det var så målningen kom in i samlingen” när man sitter med boken i handen. Fantastiska renässans- och barockmålningar som idag ingår i Nationalmuseums permanenta samlingar får man fördjupande kunskaper om, och många gånger är förvärvsprocessen av ett verk nog så spännande. Författaren har ett närmast livslångt förhållande till både Rubens och Rembrandt, vilket ger oss extra insikter kring just deras konstnärskap. Främst Rembrandt får stort utrymme mot slutet av boken.

Den enda invändningen är att texterna kring förvärven, kring de faktiska målningarna, ibland blir för korthuggna. De känns bitvis som saxade ur en utställningskatalog. Man önskar som läsare att vissa avsnitt hängt ihop mer. Att man fått veta mer. Mest är det nyfikenheten hos mig som läsare som talar – boken hade tjänat på att ha gett författaren några sidor extra. Boken är kanske inte så spännande som undertiteln ”detektivarbete på museet” vill ge ton av – intressant och initierad är nog mer passande, beskrivande ord. Men som jag skrev tidigare, är man det minsta intresserad av konst bör man läsa dessa dryga tvåhundra sidor. Det kommer ske med stor behållning.

Kommentera


Kvinnliga föregångare och förebilder

Samtidskonsten är fylld av skickliga kvinnliga utövare, men låt oss inte glömma deras föregångare. En dag som idag, Internationella Kvinnodagen, får några favoriter ur konsthistorien ta allt fokus.

 

Louise Moillon

Louise Moillon (1609-96) var en fransk barockkonstnär som specialiserade sig på enkelt och vackert komponerade stilleben. Denna målning från 1629 är ett fint exempel på hennes rena, stillsamma och exakta målarkonst.

Jag har alltid älskat klassisk konst. Ända sedan tidiga skolår, när jag gick och drog på Nationalmuséum och Göteborgs Konstmuséum vid lediga stunder, kunde jag inte upphöra att fascineras av den magnifika värld man som åskådare kunde skåda in i med hjälp av måleriet. Då reflekterade jag inte över att det knappt fanns ett enda verk målat av en kvinna på väggarna. Men under tonårens uppvaknande började jag inse att något fattades i den konsthistoriska kanon som presenterades på konstmuséerna runt om i Europa. Som student i konstvetenskap runt sekelskiftet 2000 fick man vara med om de första trevande försöken i att introducera obligatoriska delkurser med feministiskt perspektiv för att öka medvetenheten, men då läroböckerna och den rekommenderade fördjupningslitteraturen ännu satt fast i den gamla skolan blev det mest krystat och konstigt. 90 procent av kursen var übermanlig och de resterande 10 procenten var så ultrafeministiska att man knappt kunde ta in kursinnehållet. Idag, nästan tjugo år senare, har man kommit mycket längre med att inkorporera kvinnliga konstnärskap i de breda konsthistoriska lagren. Enormt mycket finns kvar att göra, men tack och lov är arbetet på gång. Slutligen.

Utan inbördes ordning, i varken tidsålder, skola eller skicklighet, väljer jag här några av mina absoluta favoriter bland de senaste århundradenas kvinnliga konstnärer. Alltför många har utelämnats, för att göra listan någorlunda överskådlig. Framöver hoppas jag kunna utvidga och dyka djupare ned i respektive konstnärskap i individuella blogginlägg. 19- och 2000-talet lämnar jag därhän. Denna gång. Karin Bergöö, Anna Ancher, Gerda Wegener, Georgia O’Keeffe och Cindy Sherman uppmärksammas regelbundet som det är. Det är deras föregångare som jag vill hylla idag.

Forza konsthistoriens kvinnliga giganter!

Angelica Kauffmann

Alasdair Ranaldson Macdonell, 15th chief of Glengarry, Angelica Kauffman, Museum of the Isles, Isle of Skye. Kauffman (1741-1807) är en favorit som jag på riktigt mötte när jag spenderade en längre tid i hennes uppväxtort Schwarzenberg, i närheten av Bodensjön, Österrike. Ursprungligen född i Schweiz, flyttade hennes familj till Österrike när hon var i tonåren. Framförallt var hon verksam i London och Rom under sin aktiva tid som konstnär, och som en av två kvinnliga medlemmar som grundare av Royal Academy of Art, London, 1768 har hon gått till konsthistorien.

Vas med blommor, Mary Moser,

Vas med blommor, Mary Moser (1744-1819), The Fitzwilliam Museum, Cambridge, UK. Även blomstermålaren Mary Moser var med och grundade Royal Academy som andra kvinna jämte Angelica Kauffman. Som den yngsta RA någonsin, blott 24 år vid akademiens grundande, var hon också sedermera påtänkt som dess president 1805. Det skulle sedan dröja till 1936, eller hela 115 år innan en kvinna, Laura Knight, valdes in som fullvärdig medlem i Royal Academy igen.

Marie

Skulptören Jean-Baptiste Pigalle, Marie-Suzanne Giroust (1734-72), Musée du Louvre, Paris. Giroust var en av 1700-talets absolut främsta porträttmålare. De senaste nästan tvåhundrafemtio åren har hon dolts i skuggorna av sin extremt framgångsrike make, tillika konstnären, storsamlaren och superhumanisten Alexander Roslin (1718-93). Giroust föddes och levde hela sitt liv i Paris. Hon skolades under några av dåtidens främsta mästare, porträttmålaren Maurice Quentin de La Tour och Joseph-Marie Vien, den senare hovmålare eller Premier printer du Roi. Vien hade stor inverkan på hennes eget konstnärskap. Att Marie-Suzanne Giroust länge var mest känd som Madame Roslin, eller som modellen till hans målning Damen med slöja, är talande. Idag håller hennes konstnärskap på att omvärderas och separeras från makens, och hennes egen identitet och begåvning värdesätts mer och mer.

Artemisia Genthilesci

Självporträtt, ca. 1630, Artemisia Gentileschi (1593-1653). I Susan Vreelands bok från 2004, Artemisias Passion, kan man i skönlitterär form följa detta enormt spännande konstnärsöde under tidig barock. Hon är en av få kvinnliga konstnärer som aldrig helt föll i glömska, men likväl har flertalet av hennes idag kända målningar tidigare varit attribuerade till manliga konstnärer i hennes omgivning. Bland annat hennes far sades tidigare ha målat flertalet av de idag 34 målningar som är erkända verk av Artemisia Gentileschis egen hand. Hennes liv innehåller allt drama och all orättvisa och förnedring man kan föreställa sig. Ett konstnärsöde som, utöver fantastisk kvalitet, innehåller allt som ett klassiskt geniförklarat konstnärskap ska innehålla.

Marie

Självporträtt, 1781, Marie-Louise-Elisabeth Vigée Lebrun (1755-1842), The Kimbell Art Museum, Fort Worth, Texas, USA. Som en representant för övergången mellan franskt rokokomåleri och klassicismen är Madame Lebrun enastående. Med lätt hand handskades hon med den sockersöta kolorittransparensen från den franska rokokon, medan hennes äkthet gentemot de avporträtterade följde den nya tidens krav på ärlighet. Som närstående till drottning Marie-Antoinette tvingades hon fly Frankrike under revolutionen, och färdades runt i Europa. Hennes naturliga sätt att umgås i de högsta aristokratiska kretsarna efter lång träning i Paris, gjorde att hon lätt kunde skaffa klienter under sina år i exil. Under Napoleon I fick hon slutligen återvända till Frankrike, men på grund av de tidigare relationerna till kungafamiljen betraktades hon alltid med viss skepsis. Hon efterlämnade sig närmare niohundra kända verk, främst porträtt men också ca. tvåhundra landskapsmålningar.

Minerva, Lavinia Fontana (1552-1614),

Minerva, ca. 1612-13, Lavinia Fontana (1552-1614), The Atheneum. Lavinia, sprungen ur en konstnärsfamilj i senrenässansens Bologna, Italien, var enda barnet till målaren Prospero Fontana och kunde redan i tidiga tonåren var med och ta stort ansvar för konsten som producerades i familjens verkstad. Trots att hon födde elva barn, lyckades hon fortsatt producera stor konst och mycket porträttbeställningar för välbeställda borgare och adelsfamiljer. Vill man fördjupa sig i hennes konstnärskap ytterligare föreslår jag att man gör så via länk nedan.

 

Lavinia Fontana – https://eclecticlight.co/2016/07/09/lavinia-fontana-the-first-woman-master/

Old Masters : Overlooked female artists – http://www.gadflyonline.com/home/01-14-02/ftr-women.html

Scandalous Academician : Mary Moser – http://mentalfloss.com/article/23116/scandalous-academician-mary-moser

 

 

 

 

 

Kommentera


Annons

Gerda Wegener : Millesgården

Mellan 4 februari - 14 maj 2017 bjuder Millesgården på en liten men tankeväckande utställning med Gerda Wegeners konst.

Gerda Wegener, Ballerina Ulla Poulsen, 1927. Foto: Morten Pors

Gerda Wegener, Ballerinan Ulla Poulsen, 1927. Foto: Morten Pors

Det är på gott och ont närmast omöjligt att skilja 2015 års storfilm The Danish Girl, som gav svenska Alicia Wikander en Oscar, från Gerda Wegeners egentliga konstnärskap. Trots att jag i förväg hade bestämt mig för att inte skriva om filmen, går det inte att undvika. Gerda Wegeners konstnärskap är idag så sammanflätat med den dramatiska skildringen av maken Einar Wegeners resa från transsexuell man till kvinnan Lily Elbe, att man har svårt att titta på verken som hänger på Millesgården utan att undra om det verkligen gick till som på filmen – att prima ballerinan Ulla Poulsen var sen till en sittning för Gerda Wegener inför det jätteporträtt som är centralt placerat i utställningshallen, och maken Einar fick vara tillfällig stand in och dra på sig strumpbyxor och sidenskor. Uppvaknandet inombords blir centralt, och den karaktäristiskt Wegenerska blomsterbukett man ser i nedre högra hörnet räcks i filmen över av ballerinan Ulla till Einar som finner sitt nya namn, Lily, då buketten är fylld av liljor. Parallellerna till filmens handling skymmer bitvis Gerda Wegeners konstnärskap. Det är förvisso inget varken utställningen eller filmen kan skyllas för. Det är icke desto mindre ett faktum.

Utställningen på Millesgården är mindre än jag hade förväntat mig. Verken behöver inte nödvändigtvis mer rymd, men den tematiska röda tråden som man ofta möter i dagens konstutställningar saknas. Texterna på väggarna är välskrivna och beskrivningarna jämte flera av verken likaså, men att bygga utställningen efter en tidsaxel av typen föds-studerar-möter Einar-målar-blir framgångsrik-Paris-Einar byter kön och avlider-Gerda blir olycklig-fattigdom inträder-dör känns lite, ja, fattigt. Då man hela tiden snuddar vid vikten av Gerda och Einar/Lilys relation, hur Gerda fick energi och motivuppslag från livet med Einar/Lily, känns det som om man skulle gjort mer av det. Det blir liksom varken eller. Texterna säger och beskriver en sak som man inte riktigt får fatt i när man ser konstverken. Antingen skulle man ha hållit sig till en rent retrospektivt biografisk utställning med Gerda Wegeners konst, eller så skulle man helhjärtat koncentrerat sig på relationen till transpersonen Lily Elbe och hennes betydelse för Gerda Wegener och hennes konst. När man nu med, förvisso kittlande, lesbisk-erotiska illustrationer och mängder av tidnings-, reklam och magasinomslag illustrerar Gerda Wegeners bredd, blir det rörigt då man samtidigt trycker på hur modern hon skulle varit i och med sitt stöd för Einar/Lily. Det känns som att utställningen försöker plocka poäng på något som den sedan inte givits möjlighet att utveckla, att visa fullt ut. Troligtvis hade det blivit bättre om man valt ett tema, och hållit sig till det. Det lilla formatet gör också att utställningen känns stressad.

Ser man utställningen med detta i bakhuvudet blir det dock en bra ingång till ett spännande, mångfacetterat konstnärskap som förtjänar att slutligen uppmärksammas på allvar. Transpersonen Lilly Elbe, hennes kamp och öde får man sedan själv fördjupa sig i genom att plocka upp tips längs vägen på flertalet böcker som skrivits, baserade på hennes dagböcker.

Kommentera

Annons

SENASTE FRÅN ANTIK & AUKTION


Laddar