Annons

BLOGGAR

Annons

Kvinnliga föregångare och förebilder

Samtidskonsten är fylld av skickliga kvinnliga utövare, men låt oss inte glömma deras föregångare. En dag som idag, Internationella Kvinnodagen, får några favoriter ur konsthistorien ta allt fokus.

 

Louise Moillon

Louise Moillon (1609-96) var en fransk barockkonstnär som specialiserade sig på enkelt och vackert komponerade stilleben. Denna målning från 1629 är ett fint exempel på hennes rena, stillsamma och exakta målarkonst.

Jag har alltid älskat klassisk konst. Ända sedan tidiga skolår, när jag gick och drog på Nationalmuséum och Göteborgs Konstmuséum vid lediga stunder, kunde jag inte upphöra att fascineras av den magnifika värld man som åskådare kunde skåda in i med hjälp av måleriet. Då reflekterade jag inte över att det knappt fanns ett enda verk målat av en kvinna på väggarna. Men under tonårens uppvaknande började jag inse att något fattades i den konsthistoriska kanon som presenterades på konstmuséerna runt om i Europa. Som student i konstvetenskap runt sekelskiftet 2000 fick man vara med om de första trevande försöken i att introducera obligatoriska delkurser med feministiskt perspektiv för att öka medvetenheten, men då läroböckerna och den rekommenderade fördjupningslitteraturen ännu satt fast i den gamla skolan blev det mest krystat och konstigt. 90 procent av kursen var übermanlig och de resterande 10 procenten var så ultrafeministiska att man knappt kunde ta in kursinnehållet. Idag, nästan tjugo år senare, har man kommit mycket längre med att inkorporera kvinnliga konstnärskap i de breda konsthistoriska lagren. Enormt mycket finns kvar att göra, men tack och lov är arbetet på gång. Slutligen.

Utan inbördes ordning, i varken tidsålder, skola eller skicklighet, väljer jag här några av mina absoluta favoriter bland de senaste århundradenas kvinnliga konstnärer. Alltför många har utelämnats, för att göra listan någorlunda överskådlig. Framöver hoppas jag kunna utvidga och dyka djupare ned i respektive konstnärskap i individuella blogginlägg. 19- och 2000-talet lämnar jag därhän. Denna gång. Karin Bergöö, Anna Ancher, Gerda Wegener, Georgia O’Keeffe och Cindy Sherman uppmärksammas regelbundet som det är. Det är deras föregångare som jag vill hylla idag.

Forza konsthistoriens kvinnliga giganter!

Angelica Kauffmann

Alasdair Ranaldson Macdonell, 15th chief of Glengarry, Angelica Kauffman, Museum of the Isles, Isle of Skye. Kauffman (1741-1807) är en favorit som jag på riktigt mötte när jag spenderade en längre tid i hennes uppväxtort Schwarzenberg, i närheten av Bodensjön, Österrike. Ursprungligen född i Schweiz, flyttade hennes familj till Österrike när hon var i tonåren. Framförallt var hon verksam i London och Rom under sin aktiva tid som konstnär, och som en av två kvinnliga medlemmar som grundare av Royal Academy of Art, London, 1768 har hon gått till konsthistorien.

Vas med blommor, Mary Moser,

Vas med blommor, Mary Moser (1744-1819), The Fitzwilliam Museum, Cambridge, UK. Även blomstermålaren Mary Moser var med och grundade Royal Academy som andra kvinna jämte Angelica Kauffman. Som den yngsta RA någonsin, blott 24 år vid akademiens grundande, var hon också sedermera påtänkt som dess president 1805. Det skulle sedan dröja till 1936, eller hela 115 år innan en kvinna, Laura Knight, valdes in som fullvärdig medlem i Royal Academy igen.

Marie

Skulptören Jean-Baptiste Pigalle, Marie-Suzanne Giroust (1734-72), Musée du Louvre, Paris. Giroust var en av 1700-talets absolut främsta porträttmålare. De senaste nästan tvåhundrafemtio åren har hon dolts i skuggorna av sin extremt framgångsrike make, tillika konstnären, storsamlaren och superhumanisten Alexander Roslin (1718-93). Giroust föddes och levde hela sitt liv i Paris. Hon skolades under några av dåtidens främsta mästare, porträttmålaren Maurice Quentin de La Tour och Joseph-Marie Vien, den senare hovmålare eller Premier printer du Roi. Vien hade stor inverkan på hennes eget konstnärskap. Att Marie-Suzanne Giroust länge var mest känd som Madame Roslin, eller som modellen till hans målning Damen med slöja, är talande. Idag håller hennes konstnärskap på att omvärderas och separeras från makens, och hennes egen identitet och begåvning värdesätts mer och mer.

Artemisia Genthilesci

Självporträtt, ca. 1630, Artemisia Gentileschi (1593-1653). I Susan Vreelands bok från 2004, Artemisias Passion, kan man i skönlitterär form följa detta enormt spännande konstnärsöde under tidig barock. Hon är en av få kvinnliga konstnärer som aldrig helt föll i glömska, men likväl har flertalet av hennes idag kända målningar tidigare varit attribuerade till manliga konstnärer i hennes omgivning. Bland annat hennes far sades tidigare ha målat flertalet av de idag 34 målningar som är erkända verk av Artemisia Gentileschis egen hand. Hennes liv innehåller allt drama och all orättvisa och förnedring man kan föreställa sig. Ett konstnärsöde som, utöver fantastisk kvalitet, innehåller allt som ett klassiskt geniförklarat konstnärskap ska innehålla.

Marie

Självporträtt, 1781, Marie-Louise-Elisabeth Vigée Lebrun (1755-1842), The Kimbell Art Museum, Fort Worth, Texas, USA. Som en representant för övergången mellan franskt rokokomåleri och klassicismen är Madame Lebrun enastående. Med lätt hand handskades hon med den sockersöta kolorittransparensen från den franska rokokon, medan hennes äkthet gentemot de avporträtterade följde den nya tidens krav på ärlighet. Som närstående till drottning Marie-Antoinette tvingades hon fly Frankrike under revolutionen, och färdades runt i Europa. Hennes naturliga sätt att umgås i de högsta aristokratiska kretsarna efter lång träning i Paris, gjorde att hon lätt kunde skaffa klienter under sina år i exil. Under Napoleon I fick hon slutligen återvända till Frankrike, men på grund av de tidigare relationerna till kungafamiljen betraktades hon alltid med viss skepsis. Hon efterlämnade sig närmare niohundra kända verk, främst porträtt men också ca. tvåhundra landskapsmålningar.

Minerva, Lavinia Fontana (1552-1614),

Minerva, ca. 1612-13, Lavinia Fontana (1552-1614), The Atheneum. Lavinia, sprungen ur en konstnärsfamilj i senrenässansens Bologna, Italien, var enda barnet till målaren Prospero Fontana och kunde redan i tidiga tonåren var med och ta stort ansvar för konsten som producerades i familjens verkstad. Trots att hon födde elva barn, lyckades hon fortsatt producera stor konst och mycket porträttbeställningar för välbeställda borgare och adelsfamiljer. Vill man fördjupa sig i hennes konstnärskap ytterligare föreslår jag att man gör så via länk nedan.

 

Lavinia Fontana – https://eclecticlight.co/2016/07/09/lavinia-fontana-the-first-woman-master/

Old Masters : Overlooked female artists – http://www.gadflyonline.com/home/01-14-02/ftr-women.html

Scandalous Academician : Mary Moser – http://mentalfloss.com/article/23116/scandalous-academician-mary-moser

 

 

 

 

 

Kommentera


Gerda Wegener : Millesgården

Mellan 4 februari - 14 maj 2017 bjuder Millesgården på en liten men tankeväckande utställning med Gerda Wegeners konst.

Gerda Wegener, Ballerina Ulla Poulsen, 1927. Foto: Morten Pors

Gerda Wegener, Ballerinan Ulla Poulsen, 1927. Foto: Morten Pors

Det är på gott och ont närmast omöjligt att skilja 2015 års storfilm The Danish Girl, som gav svenska Alicia Wikander en Oscar, från Gerda Wegeners egentliga konstnärskap. Trots att jag i förväg hade bestämt mig för att inte skriva om filmen, går det inte att undvika. Gerda Wegeners konstnärskap är idag så sammanflätat med den dramatiska skildringen av maken Einar Wegeners resa från transsexuell man till kvinnan Lily Elbe, att man har svårt att titta på verken som hänger på Millesgården utan att undra om det verkligen gick till som på filmen – att prima ballerinan Ulla Poulsen var sen till en sittning för Gerda Wegener inför det jätteporträtt som är centralt placerat i utställningshallen, och maken Einar fick vara tillfällig stand in och dra på sig strumpbyxor och sidenskor. Uppvaknandet inombords blir centralt, och den karaktäristiskt Wegenerska blomsterbukett man ser i nedre högra hörnet räcks i filmen över av ballerinan Ulla till Einar som finner sitt nya namn, Lily, då buketten är fylld av liljor. Parallellerna till filmens handling skymmer bitvis Gerda Wegeners konstnärskap. Det är förvisso inget varken utställningen eller filmen kan skyllas för. Det är icke desto mindre ett faktum.

Utställningen på Millesgården är mindre än jag hade förväntat mig. Verken behöver inte nödvändigtvis mer rymd, men den tematiska röda tråden som man ofta möter i dagens konstutställningar saknas. Texterna på väggarna är välskrivna och beskrivningarna jämte flera av verken likaså, men att bygga utställningen efter en tidsaxel av typen föds-studerar-möter Einar-målar-blir framgångsrik-Paris-Einar byter kön och avlider-Gerda blir olycklig-fattigdom inträder-dör känns lite, ja, fattigt. Då man hela tiden snuddar vid vikten av Gerda och Einar/Lilys relation, hur Gerda fick energi och motivuppslag från livet med Einar/Lily, känns det som om man skulle gjort mer av det. Det blir liksom varken eller. Texterna säger och beskriver en sak som man inte riktigt får fatt i när man ser konstverken. Antingen skulle man ha hållit sig till en rent retrospektivt biografisk utställning med Gerda Wegeners konst, eller så skulle man helhjärtat koncentrerat sig på relationen till transpersonen Lily Elbe och hennes betydelse för Gerda Wegener och hennes konst. När man nu med, förvisso kittlande, lesbisk-erotiska illustrationer och mängder av tidnings-, reklam och magasinomslag illustrerar Gerda Wegeners bredd, blir det rörigt då man samtidigt trycker på hur modern hon skulle varit i och med sitt stöd för Einar/Lily. Det känns som att utställningen försöker plocka poäng på något som den sedan inte givits möjlighet att utveckla, att visa fullt ut. Troligtvis hade det blivit bättre om man valt ett tema, och hållit sig till det. Det lilla formatet gör också att utställningen känns stressad.

Ser man utställningen med detta i bakhuvudet blir det dock en bra ingång till ett spännande, mångfacetterat konstnärskap som förtjänar att slutligen uppmärksammas på allvar. Transpersonen Lilly Elbe, hennes kamp och öde får man sedan själv fördjupa sig i genom att plocka upp tips längs vägen på flertalet böcker som skrivits, baserade på hennes dagböcker.

Kommentera


Annons

Antikmässa på Älvsjö

Så har årets stora antikfest ute på Älvsjö dragit igång. Som vanligt högt och lågt, men i sanning en fröjd för ögat. Efter att ha vandrat runt i två dagar måste jag erkänna att det fanns en del fynd att göra

– Jag fattar inte grejen, sade en tjugofemårig kille till sin flickvän, varför hälsar man inte här? I varje monter jag gått in har jag fått hälsa först varje gång.
– Jo men du vet, de är ju skittrötta efter att ha packat upp och hälsat på alla hela tiden, sade flickvännen lite överslätande.
– Det spelar väl ingen roll? Ska jag betala fyratusen kronor för en ljusstake vill jag väl i alla fall få ett ”hej” när jag kommer in och tittar. Dumt är vad det är. Tycker i alla fall jag.

Utöver denna lilla tirad som jag överhörde i mässvimlet i torsdags eftermiddag måste jag säga att stämningen har varit väldigt trevlig i år. Vernissaget bjöd på onsdagskvällen bruksenligt på vin, överbriljanterade händer och kindpussar i dussintal. Fortsatt trevligt blev det på torsdagen då en känsla av folkfest spred sig redan i lämmeltåget från pendeltåget ned mot Älvsjömässan. Att se förväntan i ögonen hos många i den åldersmässigt blandade skaran var verkligen kul för en tämligen luttrad antikräv som mig själv.

Annars kändes det som om de sönderrenoverade och vitmålade gustavianska möblerna var förhållandevis färre i år än tidigare. Många hade lagt mer fokus på originalskick, vackert marmorerade möbler, barockskrin och uppolerade mahognymöbler. Det var verkligen glädjande. Att häftiga sjuttio-, åttio- och nittiotalsserviser, som ofta bjuder på superbt slitstark kvalitet, börjar synas mer och mer är nog en trend vi också ska vänja oss vid. Så planerar ni sälja era ”Mon Amie” eller ”Berså”-serviser är mitt tips att göra det snart. Inte om fem år.

am9

Marmorering av högsta klass bjöds man på hos Bergtagen Antik och Design från Sala. Rörelsen drivs av ett par som sannerligen brinner för det orörda, och aldrig försöker dölja en eventuell skavank eller om ett glas blivit utbytt eller en byråfot är något yngre än möbeln i övrigt. Denna vackra byrå var ett av mässans fynd för 7.900kr.

Hos Johan Sjösten

Hos Johan Sjösten från Göteborg kunde man hitta denna underbara skedvärmare i form av en nautilussnäcka omsvept av korall. Tillverkad i England vid Copeland under 1800-talets andra hälft. En härlig ”conversation piece” för matsalen för 1500kr.

Hos hårt arbetande

Hos hårt arbetande bloggkollegan Nicklas Cederqvist som driver populära Antikmonologen kunde man, utöver mycket rolig kuriosa och trevligt antikt, även finna dessa armband till stöd för främst de utrotningshotade elefanterna. Dotter och hustru hade hjälpt till att göra dem och för valfritt belopp från 20kr och uppåt kunde man köpa sig ett. Öppet talas det förhållandevis lite antik-politik på mässan, så Nicklas monter är alltid en frisk fläkt.

Hos de unga kollegorna Hezekielsson

Hos de unga kollegorna Henrik och Madeleine Hezekielsson finner man alltid mycket vackert från främst norr- och västerbotten. Detta närmast självlysande skrin med karvsnitt fanns i deras vackert komponerade monter. Som nominerade till priset Årets Antikhandlare var det extra kul att de fick en liten skjuts på grund av uppmärksamheten det genererade. Återväxten i antikbranschen är inte stor, så alla under fyrtio som ger sig in i branschen ska mina ögon  ha en extra eloge.

Ett annat vackert

Ett annat vackert marmoreringsarbete, om än i marmorerat papper, fann man i detta teskrin från 1800-talets första hälft hos Konst och Kultur. Förvisso saknades insatserna och ett sekundärt medaljongfäste satt på locket, men likväl ett ack så vackert skrin för cirka 1600kr med perfekt patina.

För den lite mer vågade

För den lite mer vågade kunde man tjusas av det här passionerade paret från Asien i biskviporslin från åren runt år 1900. Kolla in montern hos Kinesisk och Östasiatisk Konst AB från Göteborg för att se denna spektakulära lilla pjäs.

Som sagt, 1970-talet är på intågande!

Som sagt, 1970-talet är på intågande! Hos Antikboden i Västertorp kunde man fynda den klassiska Ikea-servisen Midsommar, designad av Marguerite Walfridson. Efter några timmar fanns knappt några delar kvar. Början på en ny trend kanske?

Om man inte

Om man inte har plats för en fullstor barockstol kan man för en dryg tvåtusing bärga detta fina miniatyrexemplar hos Larshans Antik och Kuriosa. Fin patina och vacker detaljrikedom i det svarvade arbetet.

Trend nr. 2

Trend nr. 2 som verkar på stadigt uppgående är bra design från 1990-talet. Att nobelservisen är både flipp och flopp är ju ingen hemlighet, men vissa delar går alltid bra. Som de gula och blåa serveringsdelarna av Karin Björquist för Rörstrand som ritades till just Nobelservisen. Det här exemplaret i perfekt kondition fanns hos Dufwans Antik för 1500kr.

 

Kommentera

Annons

SENASTE FRÅN ANTIK & AUKTION


Laddar