Annons
Annons

BLOGGAR

Annons

Rembrandt säljes

Det är inte ofta man ser verk av Rembrandt till salu i den svenska morgonpressen. Men ibland händer det.

Rembrandts självporträtt från 1630. Detta avdrag finns i Rijksmuseums samlingar i Amsterdam, Holland, och benämns ”Self-portrait, frowning: bust”.

”Rembrandt säljes”, stod det med röda bokstäver i min morgontidning i söndags. Att verk av den store nederländske mästaren annonseras ut till försäljning på det sättet hör inte till vanligheterna. Enligt annonsen är det ”för konstsamlares räkning” som Juristgruppen AB förmedlar verket. Det rör sig inte om en oljemålning. Då hade nog många dragit öronen åt sig och undrat vad det egentligen handlade om. Nu är det istället en etsning från 1630 som säljs. Inte heller det, förvisso, något att fnysa åt. Rembrandts tidiga etsningar är mästerverk med spontanitet och glöd som ibland till och med överträffar känslan i hans oljor. En etsning kostar dessutom stora pengar om det rör sig om bra avdrag. Med precision i linjerna, papper utan revor och utan att ha blivit utsatta för solljus kan de svinga sig upp i prisnivåer om flera hundratusen kronor.

Samma etsning som nu är till försäljning finns också i flera exemplar i Rijksmuseums samlingar i Amsterdam, National Gallery of Art i Washington och Museum of Fine Arts i Boston. I annonsen i min morgontidning omnämnd som ”Angry bust” men för de flesta konsthistoriker känd som ”Self-portrait, frowning”. Oavsett vad man valt att kalla etsningen så var det en uppfriskande liten notis att läsa. Tänk om vi kunde få mer av den typen framöver? Det hade varit trevligt.

Skulle man vara extra intresserad av Rembrandts etsningar pågår tom. den 23 juli i år en utställning på Rembrandthuis i Amsterdam kallad Rembrandt’s Etchings. Se länk för mer information.

Kommentera


Falskt eller äkta?

För älskare av äldre konst har boken Falskt eller äkta? av museikvinnan extraorinaire Görel Cavalli-Björkman nyligen publicerats. Införskaffa den och läs, både för bilderna och bildningens skull.

Är man det minsta konsthistoriskt intresserad bör man läsa Görel Cavalli-Björkmans senaste verk Falskt eller äkta? som just givits ut på Bokförlaget Langenskiöld. De 208 sidorna är fullmatade med härligt stora färgbilder, och pennan förs efter ett helt liv i konstens och publikationernas tjänst av en erfaren hand. Genom hela boken går en röd tråd som återkopplar till det biografiska. Författarens egen privata historia inom museivärlden från 1970-talets början till idag ger en fin dokumentation av de stora rörelserna och förändringarna vid främst Nationalmuseum. Många chefer och överintendenter nämns och karaktärsdrag diskuteras för att ge liv åt berättelsen. Även författarens egen devis ”forskning föder utställning föder ny forskning” ges utrymme och diskuteras. För att hänga med i texten behöver man inte alls vara konstvetare, utan en av bokens fördelar är just lättgripligheten. Men är man speciellt road av Old Master Paintings så får man nog ut det där lilla extra som ligger och lurar mellan raderna.

Cavalli-Björkman guidar oss inte bara igenom konstnärskap, utan berättar även initierat om processerna som de senaste decennierna pågått för att erkänna verk av exempelvis Rembrandt som just äkta, och inte blott ett verk, om än mästerligt, av en studiohand. För en läsare som är regelbunden besökare på svenska museer kommer man vid flera tillfällen på sig själv med att tänka ”aha, det var så målningen kom in i samlingen” när man sitter med boken i handen. Fantastiska renässans- och barockmålningar som idag ingår i Nationalmuseums permanenta samlingar får man fördjupande kunskaper om, och många gånger är förvärvsprocessen av ett verk nog så spännande. Författaren har ett närmast livslångt förhållande till både Rubens och Rembrandt, vilket ger oss extra insikter kring just deras konstnärskap. Främst Rembrandt får stort utrymme mot slutet av boken.

Den enda invändningen är att texterna kring förvärven, kring de faktiska målningarna, ibland blir för korthuggna. De känns bitvis som saxade ur en utställningskatalog. Man önskar som läsare att vissa avsnitt hängt ihop mer. Att man fått veta mer. Mest är det nyfikenheten hos mig som läsare som talar – boken hade tjänat på att ha gett författaren några sidor extra. Boken är kanske inte så spännande som undertiteln ”detektivarbete på museet” vill ge ton av – intressant och initierad är nog mer passande, beskrivande ord. Men som jag skrev tidigare, är man det minsta intresserad av konst bör man läsa dessa dryga tvåhundra sidor. Det kommer ske med stor behållning.

Kommentera


Annons

Kvinnliga föregångare och förebilder

Samtidskonsten är fylld av skickliga kvinnliga utövare, men låt oss inte glömma deras föregångare. En dag som idag, Internationella Kvinnodagen, får några favoriter ur konsthistorien ta allt fokus.

 

Louise Moillon

Louise Moillon (1609-96) var en fransk barockkonstnär som specialiserade sig på enkelt och vackert komponerade stilleben. Denna målning från 1629 är ett fint exempel på hennes rena, stillsamma och exakta målarkonst.

Jag har alltid älskat klassisk konst. Ända sedan tidiga skolår, när jag gick och drog på Nationalmuséum och Göteborgs Konstmuséum vid lediga stunder, kunde jag inte upphöra att fascineras av den magnifika värld man som åskådare kunde skåda in i med hjälp av måleriet. Då reflekterade jag inte över att det knappt fanns ett enda verk målat av en kvinna på väggarna. Men under tonårens uppvaknande började jag inse att något fattades i den konsthistoriska kanon som presenterades på konstmuséerna runt om i Europa. Som student i konstvetenskap runt sekelskiftet 2000 fick man vara med om de första trevande försöken i att introducera obligatoriska delkurser med feministiskt perspektiv för att öka medvetenheten, men då läroböckerna och den rekommenderade fördjupningslitteraturen ännu satt fast i den gamla skolan blev det mest krystat och konstigt. 90 procent av kursen var übermanlig och de resterande 10 procenten var så ultrafeministiska att man knappt kunde ta in kursinnehållet. Idag, nästan tjugo år senare, har man kommit mycket längre med att inkorporera kvinnliga konstnärskap i de breda konsthistoriska lagren. Enormt mycket finns kvar att göra, men tack och lov är arbetet på gång. Slutligen.

Utan inbördes ordning, i varken tidsålder, skola eller skicklighet, väljer jag här några av mina absoluta favoriter bland de senaste århundradenas kvinnliga konstnärer. Alltför många har utelämnats, för att göra listan någorlunda överskådlig. Framöver hoppas jag kunna utvidga och dyka djupare ned i respektive konstnärskap i individuella blogginlägg. 19- och 2000-talet lämnar jag därhän. Denna gång. Karin Bergöö, Anna Ancher, Gerda Wegener, Georgia O’Keeffe och Cindy Sherman uppmärksammas regelbundet som det är. Det är deras föregångare som jag vill hylla idag.

Forza konsthistoriens kvinnliga giganter!

Angelica Kauffmann

Alasdair Ranaldson Macdonell, 15th chief of Glengarry, Angelica Kauffman, Museum of the Isles, Isle of Skye. Kauffman (1741-1807) är en favorit som jag på riktigt mötte när jag spenderade en längre tid i hennes uppväxtort Schwarzenberg, i närheten av Bodensjön, Österrike. Ursprungligen född i Schweiz, flyttade hennes familj till Österrike när hon var i tonåren. Framförallt var hon verksam i London och Rom under sin aktiva tid som konstnär, och som en av två kvinnliga medlemmar som grundare av Royal Academy of Art, London, 1768 har hon gått till konsthistorien.

Vas med blommor, Mary Moser,

Vas med blommor, Mary Moser (1744-1819), The Fitzwilliam Museum, Cambridge, UK. Även blomstermålaren Mary Moser var med och grundade Royal Academy som andra kvinna jämte Angelica Kauffman. Som den yngsta RA någonsin, blott 24 år vid akademiens grundande, var hon också sedermera påtänkt som dess president 1805. Det skulle sedan dröja till 1936, eller hela 115 år innan en kvinna, Laura Knight, valdes in som fullvärdig medlem i Royal Academy igen.

Marie

Skulptören Jean-Baptiste Pigalle, Marie-Suzanne Giroust (1734-72), Musée du Louvre, Paris. Giroust var en av 1700-talets absolut främsta porträttmålare. De senaste nästan tvåhundrafemtio åren har hon dolts i skuggorna av sin extremt framgångsrike make, tillika konstnären, storsamlaren och superhumanisten Alexander Roslin (1718-93). Giroust föddes och levde hela sitt liv i Paris. Hon skolades under några av dåtidens främsta mästare, porträttmålaren Maurice Quentin de La Tour och Joseph-Marie Vien, den senare hovmålare eller Premier printer du Roi. Vien hade stor inverkan på hennes eget konstnärskap. Att Marie-Suzanne Giroust länge var mest känd som Madame Roslin, eller som modellen till hans målning Damen med slöja, är talande. Idag håller hennes konstnärskap på att omvärderas och separeras från makens, och hennes egen identitet och begåvning värdesätts mer och mer.

Artemisia Genthilesci

Självporträtt, ca. 1630, Artemisia Gentileschi (1593-1653). I Susan Vreelands bok från 2004, Artemisias Passion, kan man i skönlitterär form följa detta enormt spännande konstnärsöde under tidig barock. Hon är en av få kvinnliga konstnärer som aldrig helt föll i glömska, men likväl har flertalet av hennes idag kända målningar tidigare varit attribuerade till manliga konstnärer i hennes omgivning. Bland annat hennes far sades tidigare ha målat flertalet av de idag 34 målningar som är erkända verk av Artemisia Gentileschis egen hand. Hennes liv innehåller allt drama och all orättvisa och förnedring man kan föreställa sig. Ett konstnärsöde som, utöver fantastisk kvalitet, innehåller allt som ett klassiskt geniförklarat konstnärskap ska innehålla.

Marie

Självporträtt, 1781, Marie-Louise-Elisabeth Vigée Lebrun (1755-1842), The Kimbell Art Museum, Fort Worth, Texas, USA. Som en representant för övergången mellan franskt rokokomåleri och klassicismen är Madame Lebrun enastående. Med lätt hand handskades hon med den sockersöta kolorittransparensen från den franska rokokon, medan hennes äkthet gentemot de avporträtterade följde den nya tidens krav på ärlighet. Som närstående till drottning Marie-Antoinette tvingades hon fly Frankrike under revolutionen, och färdades runt i Europa. Hennes naturliga sätt att umgås i de högsta aristokratiska kretsarna efter lång träning i Paris, gjorde att hon lätt kunde skaffa klienter under sina år i exil. Under Napoleon I fick hon slutligen återvända till Frankrike, men på grund av de tidigare relationerna till kungafamiljen betraktades hon alltid med viss skepsis. Hon efterlämnade sig närmare niohundra kända verk, främst porträtt men också ca. tvåhundra landskapsmålningar.

Minerva, Lavinia Fontana (1552-1614),

Minerva, ca. 1612-13, Lavinia Fontana (1552-1614), The Atheneum. Lavinia, sprungen ur en konstnärsfamilj i senrenässansens Bologna, Italien, var enda barnet till målaren Prospero Fontana och kunde redan i tidiga tonåren var med och ta stort ansvar för konsten som producerades i familjens verkstad. Trots att hon födde elva barn, lyckades hon fortsatt producera stor konst och mycket porträttbeställningar för välbeställda borgare och adelsfamiljer. Vill man fördjupa sig i hennes konstnärskap ytterligare föreslår jag att man gör så via länk nedan.

 

Lavinia Fontana – https://eclecticlight.co/2016/07/09/lavinia-fontana-the-first-woman-master/

Old Masters : Overlooked female artists – http://www.gadflyonline.com/home/01-14-02/ftr-women.html

Scandalous Academician : Mary Moser – http://mentalfloss.com/article/23116/scandalous-academician-mary-moser

 

 

 

 

 

Kommentera

Annons

SENASTE FRÅN ANTIK & AUKTION


Laddar